Jag vågar påstå att de flesta av oss är överens om när ett beteende är oschysst. Det sitter i ryggmärgen. Vi reagerar instinktivt när någon visar brist på medkänsla, är för hårdhänt eller helt enkelt bara orättvis.

Vi vet också att ingen är ofelbar. Ibland överreagerar vi, ibland väljer vi en mindre bra strategi för att lösa en uppkommen situation och ibland gör vi fel p.g.a. okunskap. Detta sker även när vi tränar och tävlar inom olika sporter. När vi brister i vårt uppförande som sportutövare träder ett disciplinsystem in och den som passerat gränsen för vad som är ett schysst eller lämpligt uppträdande, beroende på vilken sport det handlar om, bestraffas med exempelvis ett gult kort, avstängning eller böter. Den skyldige ber, oftast, om ursäkt och förväntas ta sitt straff på ett sportsmannamässigt sätt. Detta är en grundbult i all sportutövning och disciplinsystemet tar inte hänsyn till orsaken till överträdelsen.

Nästintill alla sporter har en så kallad uppförandekod som reglerar vad som är lämpligt respektive olämpligt uppförande och man förväntas uppträda schysst mot både lagkamrater och motspelare på tävling såväl som utanför.

Disciplin- och bestraffningssystemet existerar för att tillse att spelreglerna följs och uppförandekoden respekteras, annars är sporten inte längre sport. Vad händer då om uppförandekoder och regler inte upprätthålls genom ett väl fungerande disciplin- och bestraffningssystem?

Låt oss ta den folkkära sporten fotboll som exempel. Föreställ dig följande:

”Matchen är i full gång och en spelare dribblar skickligt bollen mellan benen på en motspelare. En annan spelare försöker få bollen men misslyckas och tacklar med en spark mot smalbenet den som just ska skjuta på mål. Alla väntar på att domaren ska blåsa av, men denne tittar åt ett annat håll och ignorerar tacklingen. Det kommer strax en ny tackling från samma spelare och snart även från andra, men domaren tittar åter bort och låter spelet fortsätta. Det börjar från publiken höras upprörda röster över det allt mer våldsamma spelet. En extra hård tackling får till slut domaren att blåsa av spelet och komma springande med det gula kortet. Äntligen! säger några i publiken. Spelaren är ångerfull, men hävdar att han hade god anledning för sin tackling, fast kanske att han överreagerade något. Han ber om ursäkt och säger att det inte ska upprepas. Domaren tittar sig osäkert omkring och vet inte vad han ska göra, men till slut godtar han ursäkten och stoppar ner det gula kortet i fickan igen. Matchen fortsätter och så även det våldsamma spelet. Några i publiken tycker att matchen blivit så oangenäm att titta på att de väljer att lämna arenan. De spelare som inte spelar oschysst börjar hålla sig i bakgrunden. De tycker att spelet tagit en olustig vändning och att det inte längre handlar om att spela bra fotboll, utan mer om att med våld tackla sig fram till mål. Så är matchen slut och publiken går hem.

Kommande matcher följer samma mönster och nu börjar allmänheten och en del spelare protestera mot det allt brutalare våldet på plan. Vad hände med själva fotbollsspelet, undrar man. Fotbollförbundet vågar eller vill inte stöta sig med topptränare och spelare och blundar hellre för problematiken. Man väljer att bemöta kritiken med argumentet att det inte finns någon forskning som visar att spelarna skulle ta fysisk skada av det nya spelsättet. Toppspelare uttalar sig i media och kallar kritikerna för okunniga och menar att de inte förstår något om fotboll på elitnivå.

Protesterna fortsätter dock att växa och till slut meddelar Fotbollförbundet att man tar kritiken och publikens synpunkter på allvar. Man ämnar börja föra diskussioner kring etiken på spelplanen och framhåller vikten av att spelarna redan i tidig ålder utbildas att bemöta sina motspelare med respekt. Vidare uppmuntrar Fotbollförbundet allmänheten att visa civilkurage och säga till på plats vid match om de ser spelare som uppträder olämpligt.”

Vilken tur att detta scenario endast är påhittat och att Fotbollförbundet har förstått att det sportsliga upprätthålls genom att regler följs och överträdelser bestraffas med t.ex. gula kort och avstängningar.

Dessvärre är scenariot inte påhittat om vi istället applicerar det på delar av ridsporten.

Svenska Ridsportförbundet och Internationella Ridsportförbundet är oförmögna att se till att ridsportens regler och uppförandekod efterlevs och disciplin- och bestraffningssystemet haltar. Funktionärer och domare blundar för regelbrott och anmälningar om grova överträdelser avfärdas eller avskrivs efter utredning. Misshandel och övergrepp mot dagens sporthästar är sanktionerade av högsta beslutande organ, framför allt vid uppvärmning och framridning, den del av tävlingsplatsen som sällan visas i TV-rutan eller syns från publikplats. Just här, i skymundan för den allmänna publiken, verkar det som egentligen är förbjudet enligt regelverket vara allmän praxis. Här är det av någon anledning tillåtet för ryttaren att sparka, kicka, dra och slita i sin häst, särskilt på elitnivå, utan att varningar eller gula kort utdelas.

SvRF anser att det är civilkurage från publiken som behövs. Publiken ska upplysa funktionärer och domare om eventuellt olämpligt uppträdande hos ryttarna. De gånger detta faktiskt gjorts har ryttarna antingen friats efter så kallad utredning eller så ignoreras allmänhetens reaktioner. SvRF tycker även att detta ämne bör diskuteras och att utbildning på ett tidigt stadium rörande ryttarens attityd gentemot hästen är viktigt, vilket ju blir totalt verkningslöst om inte regelverket efterlevs av den egna organisationen de gånger någon brister i agerandet gentemot hästen.

Om man ser till ridsportens egen definition av övergrepp och misshandel blir detta ämne än mer brännande: ”Misshandel eller övergrepp är en handling eller en försummelse som orsakar eller troligtvis kommer att orsaka hästen smärta eller onödigt obehag.”

Handlingar som faller under denna definition är exempelvis att rycka hästen i munnen, utdela kraftiga skänkelslag, sporrning, samt att dra åt nosgrimman för hårt.

Ytterligare en anledning att kontrollera just nosgrimman finns, nämligen för att säkerställa att samtliga tävlande startar på samma villkor, vilket är en förutsättning för ”fair play”, den grund all sport vilar på. Detta bör då göras både före uppvärmning samt före tävlingsstart, så att alla hästar ges samma möjlighet att visa eventuellt obehag orsakat av bett och/eller ryttarens händer. Dessutom borde det ses som självklart att den partner vi valt som medtävlare kan svälja och andas obehindrat samt gapa eller gäspa när den känner behov av det.

Ska ridsporten överleva som sport och inte övergå till att bli cirkus eller gladiatorspel, där regler och uppförandekoder inte existerar, är det ett måste att ha klara regler utan gråzoner samt säkerställa att de efterlevs. Den stora skillnaden mellan ridsport och övrig sport är att vår partner aldrig själv väljer sin egen medverkan, varför extra höga krav måste ställas både på utövare och ansvariga organisationer för att säkra hästens välbefinnande. Sporten är dessutom i allra högsta grad beroende av sin publik och ridsportpubliken vill inte se våld, varken före, under eller efter tävling.

Och inte att förglömma – hästen är inte vår motspelare, utan vår lagkamrat. Som om Zlatan skulle komma på tanken att tackla sin lagkamrat för att denne missat en passning.

En lagkamrat som inte ens själv valt att delta…

Denna artikel publicerades i Hästfocus nr 1 2017

Published in Debatt