Dag 2, eftermiddag.

Italian Horse Protection, Montaione. 25/5 – 2017

Det är lätt att hamna i fällan. Att jämföra med en verkning hos kund hemma. Att vilja slutföra jobbet och lämna hovarna i ett för stunden så funktionellt skick som möjligt. Att bli besviken på sig själv för ett icke utfört jobb enligt sin egen, inre plan då det helt enkelt inte går.

Då får man påminna sig om att minsta lilla hjälp för dessa hästar och hovar gör livet bättre för dom. Minsta lilla insats gör faktiskt skillnad. Även om det innebär att bara kunna putsa lite på allt för långa hovar.

Det är fashinerande att se hur hovarna över lag sköter sin egen trimning, om än bristfälligt. Det är intressant att få ta del av, vad händer om den mänskliga handen inte lägger sig i?

Detta är hästar som går på stora områden, de har inga stall att stå i och de rör sig i backar och på både sand, jord och någon form av gräs.

Vi har kört i 20 h för att komma hit. Man kan flyga hit men vi visste inte hur mycket verktyg som behövdes och vågade inte åka utan våra Hoofjacks, som hemma är ett viktigt redskap. Just denna gången valde vi att köra för att kunna ta med oss så mycket som möjligt.

En annan gång lämnar vi allt onödigt hemma. Våra Hoofjacks är förvisso bra att hänga verktygen på men är tunga att bära runt på i hettan och fyller ingen funktion i verkningen. Att hålla upp hästhovarna är inte som där hemma. Här kan vi hålla dom någon sekund åt gången sen går det inte mer.

När vi stod och jobbade första dagen fick vi höra av föreståndaren för IHP att de akut skulle åka till området kring Rom och besikta 60 hästar som lever vilt och ingen fodrar dom, där flera hästar lider av sjukdomar och skador.

Just då känns hela situationen hopplös, samtidigt vet vi att minsta insats gör någon form av skillnad. Vi gör ändå skillnad.

I morgon är sista dagen för denna gången. Vi fotograferar så många hovar vi kan lyfta, fler bilder kommer 😊

Ninja Strannevik:

Jag vill bromsa tiden och stanna kvar längre. Hästarna behöver all hjälp dom kan få och jag har mer att ge. Jag skulle aldrig lämna en kundhäst hemma i Sverige så som vi lämnar dessa, så det tar verkligen emot. Dessa hästar behöver MER tid än vad som är vanligt. Men vi försöker hinna med så många som möjligt den tiden vi är här, och då blir det helt fel. Igår jobbade jag lugnare och mer i hästens takt. Det kommer jag att göra idag också. Man får rädda världen med en häst i taget.

Emelie Hjertzell:

Här känner vi inte hästarna och vi behöver hela tiden vara två personer som jobbar i team med varje häst. Vi står i hagen och verkar och har ingen möjlighet att binda upp hästarna. En stor fördel hemma har jag byggt upp en förtroenderelation till de hästarna jag verkar och ägaren är alltid med vid mitt besök. En annan skillnad är att hästarna här har rent fysiska svårigheter att lyfta på hovarna pga gamla skador och/eller ålder, så det blir en hel del kompromissande med både resultat och ergonomi, på ett helt annat sätt än hemma i Sverige. Trots allt så har jag njutit av arbetet, kontakten med hästarna – en del av dem är väldigt intresserade av oss, och att kunna göra en skillnad för hästarna. Jag ser fram emot dag 3!

Sanna Borgqvist:

Skillnaden mellan att verka hemma och att verka på IHP är att hovarna är så mycket hårdare och framförallt mer trasiga. På många av hästarna fattas där horn eller väldigt höga trakter. Även att det inte är så lätt att verka här p.g.a. vissa har svårt att balansera upp sin kropp när man lyfter hoven. Här finns inte i heller något stall att vara i utan mitt ute i hagen i solen där står vi och verkar för att de ska fungerar så bra som möjligt. Jag upplever hästarna som trötta och att de bara väntar ut tiden. En del har lite livsglädje kvar och en del inte. En del kan inte lyfta för då skakar hela kroppen och en del orkar lyfta. Så det är en väldigt stor blandad kompott. Dock känner jag att de är tacksamma, de är tacksamma för att jag tar min tid.

Carola Lind:

Det finns en tillfredsställande känsla i ett slutfört jobb, där jag för stunden gjort mitt bästa med det jag har just nu. Att inte kunna göra det medan jag ser behovet som finns kvar, att behöva lämna en ofärdig, halvverkad hov går helt emot vad jag vill och önskar. Jag får lära mig om tålamod och tacksamhet för det som är, vad det än är, just nu.

Det har dessa dagarna skapat en strategi i verkningen och ett arbetssätt som jag inte behövt använda mig av hemma där vi (Oftast) kommer åt alla hovar och kan hålla uppe hovarna i mer än 2 sekunder åt gången. Hemma kan jag också föra en dialog med hästägaren, göra upp en plan och se en utveckling. Här räddar inte ens djurskyddet de till ändå bättre omständigheter, räddade hästarna.

 

Published in Hästbloggen