Det här är min häst Bullen. Det är en 9-årig fullblodsvalack, en stilig kille på cirka 1.70. Han är snäll och lätthanterlig, och jag har ägt honom i 4 år nu. Min drömhäst som jag förälskade mig i direkt jag såg honom. Men…  han kom med ett bagage som visade sig vara större än jag kunde ana. Och han är inte ridbar. Han är faktiskt inte ens inriden, för att i hans bagage finns sadeltvång. Jag tänker inte gå närmare in på det nu, jag har under dessa 4 år försökt jobba med alla tänkbara sätt för att lösa det, men ännu inte lyckats. Jag har en underbar häst som jag inte kan rida. Oridbar. Obrukbar. Värdelös.

Jag lägger alltså ner tid och pengar på en häst som jag inte gör något vettigt med. Pysslar, ryktar och gosar med. Köper specialfoder för att han är känslig mot socker och stärkelse, och för att han ska behålla hullet. Tar ut veterinär regelbundet för att hålla koll på hans tänder eftersom han har bettfel. Köper täcken i olika tjocklekar för att han inte ska börja visa tecken på korsförlamning vid dåligt väder. Skor honom efter betet för att han lätt blir ömfotad, och så kan jag inte ens rida honom. Jag kunde lika gärna ha en Barbiehäst…

Jag vet vad många tänker det. Jag har ibland fått frågan rent ut, men oftast hört det viskas bakom ryggen på mig, eller så har det kommit till mig på omvägar; ”vad ska du ha honom till?” Ja, varför inte bara göra mig av med honom och skaffa en ny häst, en som jag kan GÖRA något med? Varför har jag kvar honom överhuvudtaget? Och ska jag vara ärlig har även jag själv frågat mig det, massor av gånger när jag har längtat efter att kunna sadla honom för att träna på banan, galoppera över en äng eller hänga med andra ekipage på mysiga skogsturer, så som alla andra gör. Istället tar jag på honom en grimma och vi tar en promenad, ibland med sällskap, men oftast bara han och jag, eftersom jag med mina ynkliga två ben sätter en begränsning för hela sällskapet. Känslan av misslyckande har ibland varit helt förkrossande, men jag har hållit masken inför andra människor. Skrattat bort skämt om att jag borde skaffa hund istället, gått in i försvar mot ifrågasättanden eller bara tigit, och deppat i tysthet för att vi inte är som alla andra ekipage – vi är ju inte ens ett ekipage…

Den som har tröstat mig i mina tunga stunder har varit Bullen, min värdelösa häst. Oavsett hur mycket vi har misslyckats har han funnits där med sina kloka, snälla ögon, sin mjuka mule och sin varma närhet, och bara gett mig kärlek. Jag har ägnat oändliga timmar till att söka efter lösningar genom olika tränare och deras metoder, vissa förkastade jag omedelbart, andra provade vi men utan positiva resultat, men vi har hittat några tränare och coacher vars metoder och filosofier fungerar bra för oss, och vi har kommit framåt. Vi har hittat vänner på vägen, som supportar oss, precis som vi är. Och någonstans började jag undra, vems är problemet egentligen? Finns det ens något problem för oss? Måste jag rida min häst för att räknas som ”riktig hästmänniska”, och måste min häst bli riden för att få existensberättigande? Ingen ifrågasätter hundägare som inte tränar och tävlar med sina hundar, så varför måste man prestera med sin häst? Är inte ett hästliv värdigt om hästen inte kan ”användas”?

Jag älskar Bullen. Sadeltvånget har inte varit det enda som vällde upp ur hans bagage under dessa år, vi har tagit oss igenom olika slags svårigheter tillsammans. Vi har varit rädda tillsammans, upprörda tillsammans, arga, glada, uppspelta, lugna, trötta, ja, vi har nog tillsammans gått igenom hela vårt känsloregister i samband med olika utmaningar, både positiva och negativa, och vi utvecklas lite varje gång. Vi lär oss tillsammans vad som fungerar och vad som kan sluta i katastrof, och vi kommer närmare varann hela tiden, kanske tack vare att jag måste göra allt jag vill göra med honom avsuttet. Och vi har roligt tillsammans! Vi har inte problem med varandra, men andra verkar ha problem å våra vägnar. Varför? Även om han aldrig skulle bli inriden så kommer han att stanna hos mig, för han har blivit en viktig del av mitt liv.

Jag är övertygad om att vi inte är ensamma, det finns fler Barbiehästägare därute. Snälla ridande människor, låt oss vara det då. Låt oss älska våra icke-ridhästar precis som de är, för de är tänkande, kännande individer med fantastiska själar som ger oss otroligt mycket glädje. Det finns så mycket man kan göra med hästar avsuttet, agility, frihetsdressyr, trail för hand, långa tyglar… Eller så behöver man inte göra något mer än att må bra tillsammans. Våra hästar är våra kamrater, oavsett om vi kan sitta på dem eller ej, och vi älskar dem precis som de är. Gläds åt era hästar, och låt oss glädjas åt våra. Jag vet att många aldrig kommer att förstå, men jag önskar att flera kunde acceptera att vi alla är olika, och att vi alla duger som vi är.

Anki Lindberg

Published in Debatt